För någon dag sedan satt jag och spydde galla över människors överdrivna kärleksbevis med min syster och hennes kompis G. Ni ääär söta, till en viss gräns. När det sen går för långt, går det för långt. Smeknamn är min absoluta stötesten. Det finns två undantag "Gullet" och "Älsklingen" och då har jag töjt mina principer till bristningsgränsen. Smeknamn på våra repektive är bara människors sätt att märka ut sitt revir. Vilket kanske är nödvändigt i vissa fall eftersom alla inte vet skillnaden på ditt och mitt. Men oftast är den smöriga blicken tillräckligt för att avskräcka alla potentiella hot.
S och jag hade också ett samtal över hur personer ändrar när de pratar med sina pojkvänner/flickvänner. Jag har bevittnat folk som har svängt från en samhällskritisk, ironisk ton till den sammettslenaste av sammett... och bakom går jag och gapar som en fågelholk. Vad hände här? Ingenting... förutom att de svarade i telefonen. Jag förändras fortfarande över hur det är möjligt.
Det låter kanske som att jag är bitter och inåtvänd men det är jag inte. Jag vill verkligen tro att man på en mikrosekund ändra sitt röstläge så att personen i andra ändan förstår att de är speciella och värda den mjukaste ton man bara kan åstadkomma. Jag hoppas att jag är värst. Jag hoppas att sättet jag sätter telefonen till örat avslöjar att detta inte är vilket samtal som helst. Jag hoppas att alla runt omkring mig ser det stora leende på utsidan som jag känner på insidan varje gång jag ser ditt namn på displayen. Men jag diggar faktiskt inte smeknamn.
Till slut: Är jag ytlig för att jag kan tänka mig att titta på en halvbra serie på grund av en hottie?
Döm själva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar